Arjel med hans kompisar och sin alldeles egen bil

 Jag kommer ihåg Arjel som ett litet barn, med ljust hår, stora bruna ögon, mörk hy och med ett ständigt blygt leende på läpparna.  Han tyckte inte om att bli fotad, men han gick med på det för att hans faddrar skulle få se honom, han visste att de tänkte på honom och ville honom väl. Arjel hade fem syskon, han var näst sist i syskonskaran.

När Arjel var liten blev hans pappa sjuk och kunde inte fortsätta jobba. Arjels mamma fick ta hand om alla sex barn och pappan, de fick ingen typ av hjälp eller assistans och det fanns inget hem för sjuka, så att den andra föräldern skulle kunna fortsätta jobba för att försörja familjen. Det tog mycket hårt på familjens ekonomi. Pappan fick en liten sjuklön från staten, men det räckte inte för att kunna försörja den stora familjen. Det räckte inte ens till mat för alla åtta.  Det var så Arjel och hans lillasyster hamnade på barnhemmet La Esperanza Gunnar Axell. Familjen behövde en hjälpande hand. Båda barnen bodde på barnhemmet.  När de kom till barnhemmet var de mycket smala, men började snabbt att gå upp i vikt, bli starka och energiska, som alla andra barn och trivdes mycket bra med de andra barnen och all uppmärksamhet som de fick.

Jag kommer ihåg ett samtal jag hade med Arjel när han gick i femte klass. Jag frågade Arjel vad skulle han göra när han blev stor, om han hade möjligheten att hjälpa fattiga människor? Arjel svarade: "Jag kommer att ge dem mat." "Ok" svarade jag, "och vad skulle du göra för din stad?" Han svarade: "Jag skulle bygga sjukhus och skolor." Redan som barn visste han vad de behövde, för han hade själv upplevt bristen på mat och vård, på grund av fattigdomen.

Åren gick och Arjel blev en fin tonåring, han älskade fotboll och spelade så ofta han kunde. Genom fotbollen blev han kompis med en tonårspojke som hade och orsakade mycket problem, en pojke som var inblandad i flera stölder och använde droger. Vi blev mycket oroliga för Arjel och för vilket inflytande den här pojken skulle ha på honom och att han kanske skulle hamna i samma spår. Men tack Gud för att vi hade fel! Arjel visste vad han ville! Han hade  lärt sig på barnhemmet att man ska kämpa och arbeta hårt för att nå sina drömmar. Arjel fick ett praktikjobb som målare och lärde sig snabb yrket, snart hade han en egen kundkrets som ringde honom. Han började jobba hela dagar, samtidigt som han började bygga ett eget rum bredvid sina föräldrars hus, så att de inte skulle bo så trångt. För nu bodde inte bara hans syskon och föräldrar där, utan också syskonens egna familjer med barn. På helgerna gick han till kyrkan och blev god vän med pastorn. Han lärde sig att spela gitarr och lyckades övervinna sin blyghet och började leda lovsångerna i kyrkan. Han slutade aldrig att vara kompis med den där tonåringen vi var så oroliga för, även när han visste att han hade gjort inbrott på barnhemmet. I kyrkan träffade han en vacker ung tjej som älskade Gud lika mycket som han själv gjorde och några år senare gifte de sig. Idag har de hus och bil. Hans målarföretag går bra och han har till och med jobb utanför staden, Porto Xavier.

Sist jag var i Porto Xavier träffade jag honom. Han stod där utanför sina föräldrars hem, med sin barndomskompis, vänskapen vi var oroliga over. Kompisen som tack vare Arjels kärlek, tålamod och exempel lärde känna Jesus– Också kompisens lillebror kom till Jesus genom Arjel. Idag är alla tre med i kyrkans lovsångsgrupp. Vilken glädje! Nu kan vi släppa den oro vi hade under så många år! Jag beundrar Arjel, han gav inte efter de onda inflytanden som vi befarade, men istället påverkade han de andra och hjälpte dem att komma in på rätt spår. -Jag är så stolt över honom! Berättelser som denna, när det går mycket bättre än man trodde, fyller mig med glädje. Tänk hur långt man kan komma när man hjälper ett barn, det sprider sig lång bortom barncentrets dörrar. Vi kanske ofta oroar oss för att saker och ting kommer att gå fel, men när man har en stark önskan, som ni och vi har, att ändra på den dystra verkligheten som många barn lever i, så kommer vi att lyckas. Vi tackar Arjels faddrar som trofast under många år hjälpte honom och äran är också för dem.
 

Skriven Av Tirsa Axell. Tirsa Axell ansvarar för den sociala verksamheten som jobbar med fattiga barn i Barncentret Mbayué i Paraguay, Barncentret Gunnar Axell i Porto Xavier-Brasilien och Corrientes Argentina.