Arjel med hans kompisar och sin alldeles egen bil
Jag kommer ihåg Arjel som ett litet barn, med ljust hår, stora bruna ögon, mörk hy och med ett ständigt blygt leende på läpparna. Han tyckte inte om att bli fotad, men han gick med på det för att hans faddrar skulle få se honom, han visste att de tänkte på honom och ville honom väl. Arjel hade fem syskon, han var näst sist i syskonskaran.
När Arjel var liten blev
hans pappa sjuk och kunde inte fortsätta jobba. Arjels mamma
fick ta hand om alla sex barn och pappan, de fick ingen typ av
hjälp eller assistans och det fanns inget hem för sjuka, så
att den andra föräldern skulle kunna fortsätta jobba för att
försörja familjen. Det tog mycket hårt på familjens ekonomi.
Pappan fick en liten sjuklön från staten, men det räckte inte
för att kunna försörja den stora familjen. Det räckte inte ens
till mat för alla åtta. Det var så Arjel
och hans lillasyster hamnade på barnhemmet La
Esperanza Gunnar Axell. Familjen behövde en hjälpande hand.
Båda barnen bodde på barnhemmet. När de kom
till barnhemmet var de mycket smala, men började snabbt att gå
upp i vikt, bli starka och energiska, som alla andra barn och
trivdes mycket bra med de andra barnen och all uppmärksamhet
som de fick.
Jag kommer ihåg ett
samtal jag hade med Arjel när han gick i femte klass. Jag
frågade Arjel vad skulle han göra när han blev stor, om han
hade möjligheten att hjälpa fattiga människor? Arjel svarade:
"Jag kommer att ge dem mat." "Ok" svarade jag, "och vad skulle
du göra för din stad?" Han svarade: "Jag skulle bygga sjukhus
och skolor." Redan som barn visste han vad de behövde, för han
hade själv upplevt bristen på mat och vård, på grund av
fattigdomen.
Åren gick och Arjel blev
en fin tonåring, han älskade fotboll och spelade så ofta han
kunde. Genom fotbollen blev han kompis med en tonårspojke som
hade och orsakade mycket problem, en pojke som var inblandad
i flera stölder och använde droger. Vi blev mycket oroliga för
Arjel och för vilket inflytande den här pojken skulle ha på
honom och att han kanske skulle hamna i samma spår. Men tack
Gud för att vi hade fel! Arjel visste vad han ville! Han hade
lärt sig på barnhemmet att man ska kämpa och arbeta hårt för
att nå sina drömmar. Arjel fick ett praktikjobb som målare och
lärde sig snabb yrket, snart hade han en egen kundkrets som
ringde honom. Han började jobba hela dagar, samtidigt som han
började bygga ett eget rum bredvid sina föräldrars hus, så att
de inte skulle bo så trångt. För nu bodde inte bara hans
syskon och föräldrar där, utan också syskonens egna familjer
med barn. På helgerna gick han till kyrkan och blev god vän
med pastorn. Han lärde sig att spela gitarr och lyckades
övervinna sin blyghet och började leda lovsångerna i kyrkan.
Han slutade aldrig att vara kompis med den där tonåringen vi
var så oroliga för, även när han visste att han hade gjort
inbrott på barnhemmet. I kyrkan träffade han en vacker ung
tjej som älskade Gud lika mycket som han själv gjorde och
några år senare gifte de sig. Idag har de hus och bil. Hans
målarföretag går bra och han har till och med jobb utanför
staden, Porto Xavier.
Sist jag var i Porto
Xavier träffade jag honom. Han stod där utanför sina
föräldrars hem, med sin barndomskompis, vänskapen vi var
oroliga over. Kompisen som tack vare Arjels kärlek, tålamod
och exempel lärde känna Jesus– Också kompisens lillebror kom
till Jesus genom Arjel. Idag är alla tre med i kyrkans
lovsångsgrupp. Vilken glädje! Nu kan vi släppa den oro vi hade
under så många år! Jag beundrar Arjel, han gav inte efter de
onda inflytanden som vi befarade, men istället påverkade han
de andra och hjälpte dem att komma in på rätt spår. -Jag är så
stolt över honom! Berättelser som denna, när det går mycket
bättre än man trodde, fyller mig med glädje. Tänk hur långt
man kan komma när man hjälper ett barn, det sprider sig lång
bortom barncentrets dörrar. Vi kanske ofta oroar
oss för att saker och ting kommer att gå fel, men när man har
en stark önskan, som ni och vi har, att ändra på den dystra
verkligheten som många barn lever i, så kommer vi att lyckas.
Vi tackar Arjels faddrar som trofast under många år
hjälpte honom och äran är också för dem.
Skriven Av Tirsa
Axell. Tirsa Axell ansvarar för den sociala
verksamheten som jobbar med fattiga barn i Barncentret Mbayué
i Paraguay, Barncentret Gunnar Axell i Porto Xavier-Brasilien
och Corrientes Argentina.